Dockan - skriven av en anonym författare

Jag har alltid haft en kraft inom mig som velat komma ut. Det hade jag visst redan när jag var liten. Men det var inte förrän förra veckan som något hade hänt.

 Jag heter Jade jag är 16 år, men inte en vanlig 16 åring. Jag har alltid varit udda. Jag hade aldrig lekt med kompisar eller leksaker. Jag har svart hår och nästan svarta ögon. Min hud är blek och jag har alltid ringar under ögonen. Jag är rätt bra i skolan, men jag blir mobbad jag blir alltid nertryckt av några populära tjejer i klassen. Men sedan förändrades allt.

 Jag var på väg hem från skolan. Lena, en av dom populära tjejerna, hade satt på kranen vid toaletten och tryckt ner mitt huvud i vasken. Så nu var mitt hår blött och eftersom det var minusgrader ute så frös mitt hår till is. Jag gick in i en affär för att värma mig. När jag gick in såg jag massa konstiga saker som voodoodockor, spåkulor, uppstoppade djur och konstiga stenar. Jag hade alltid velat ha en voododocka så jag tog en voodoodocka och gick till disken och la fram dockan. ”Det här kommer till” grymtade mannen bakom disken och la fram en nål och ett papper. Jag var på väg ut när jag hörde mannen säga:”var försiktig”. Jag nickade bara förvirrad. När jag kom ut kollade jag på pappret där stod det:

GÖR EN AV DOM HÄR SAKERNA OCH TÄNK PÅ DEN PERSONEN SOM SKA UTSÄTTAS
TICKA NÅL: GER SMÄRTA

HÄLLA GLAS VATTEN:GÖR BLÖT

TANKE KONTROLL :GÖR VAD MAN TÄNKER.

Jag skrattade lite för mig själv. De hade gjort en lista hur man använder dockan. Som om det skulle funka.

 Nästa dag i korridoren kom Lena och hennes vänner, jag hade tagit med mig dockan och de såg den.” Leker du med dockor tönt” hånade hon mig och de andra skrattade. Sen gick de förbi mig och puttade in mig i skåpen. Jag blev så arg att jag bara tog nålen till dockan och stack voodoodockan med nålen och tänkte på Lena. Jag trodde inte det skulle hända något. Jag var bara så arg. Men framför mig krampade sig Lena. Hon höll sig för magen och trillade på marken. Tjejerna skrek till och böjde sig ner till henne. Jag kollade på voodoodockan, nålen satt i magen. Jag kollade skrämt på dockan och sen på Lena men sen gick det upp för mig jag kunde äntligen ta hämnd på Lena och tjejerna. Jag tog voodoodockan och tänkte på Sandra (en av tjejerna som är med Lena). Sen såg jag Sandra putta Lilly som stod vid Lena, hon trillade och blev rasande. Sandra kollade på sina händer och såg förskräckt ut, men Lilly var arg. Hon slog på Sandra och sen blev det slagsmål. Jag log för mig själv.

 Det gick några dagar och jag fortsatte att ta hämnd, men sen blev det något konstigt med voodoodockan. Den försvann från mitt skåp och hemifrån i flera timmar. Den var också motstridig. Jag kunde inte utföra min voodookraft längre, så jag kastade den. En kväll när jag skulle lägga mig, såg jag voodoodockan på mitt nattduksbord och mitt hjärta bultade. Men det var något som var mer annorlunda och då kom jag på det. Dockan log. När jag köpt den hade munnen bara varit ett streck, men nu log den. Jag ville springa därifrån men jag kunde inte röra mig. Voodoodockan gled fram till mig, sen kände jag smärta på min högra sida. Jag kollade. Där var en stor nål som satt i magen. Jag försökte dra ut den, men det gick inte. Sen kände jag smärta på min vänstra sida, en nål till. Jag trillade på marken och allt svartnade.

 

Mullvaden Bobb - Isak Andersson

 

 Det var en gång en mullvad som hette Bobb. Han blev kallad så i sin skola men egentligen så hette han Barbardo. Hans kompisar tyckte att Barbardo var för långt att säga och därför blev Bobb hans smeknamn. Han var jätteduktig på att gräva gångar under marken. En dag så grävde Bobb hela vägen upp till ytan. Där stod en saltgurka. Vid sin sida hade han ett svärd som han plötsligt högg av Bobbs ena arm och ena ben med. Anledningen till att Pär högg Bobb var att Pär slogs med en mullvad dagen innan. Men den mullvaden var ju Bobbs gamla skolkompis, inte Bobb! Pär trodde att Bobb var den mullvaden som han slogs med dagen innan.

Efter en dag så hittades Bobb av en pojke som var så snäll att han tog med Bobb till ett djursjukhus. Där träffade Bobb en doktor som satt dit ett cyborgben och arm.

 Efter det blev han jätteinställd på att knuffa ner gurkan Pär i en sina gångar. Efter operationen blev jätte-jätteduktig på att gräva gångar han fick en kick i sig. Efter fem dagar grävde Bobb sig upp igen där stog Pär och väntade på Bobb. Pär hade inga svärd denna gång ville Pär säga förlåt till Bobb men Bobb puttade ner Pär ner i sin mörka grop.

— Jag gillar inte mörka gropar!

Pär upptäckte att det inte var samma mullvad som han hade slagits mot innan,  han bad genast om förlåtelse till Bobb.

— Detta var rättvist för att jag högg av din ena arm och ena benet kan vi inte vara vänner istället för att bråka?

— Jo, det kan vi väl.

—Kom så går vi och festar med våra kompisar!

Sen blev Pär och Bobb bästa vänner till sist.

Nu är kriget slut sen blev det fest Bobb fick bjuda sina vänner och pär bjöd

sina vänner de åt så mycket tårta så de blev runda om magen. Sen så rullade alla hem

och var bästa vänner i alla sina dagar.

 

Mannen med masken - skriven av Doktor Anka

Det var en gång en kille som skulle cykla hem.  Han tyckte att det var någon som följde efter honom. Men när han tittade bak var det ingen. Plötsligt hörde han att det var någon som flåsade i hans nacke. Men det var ingen där. När han kom förbi det gamla huset så tyckte han att det stod någon med en mask och en motorsåg i huset. Men plötsligt försvann den som stod i huset och flåsandet i nacken slutade. När han kom förbi gatlampans ljus kom det flåsande ljudet tillbaka. Han hörde att någon sa: ”Din lillasyster, mamma och pappa kommer vara döda när du kommer hem.” När han kom hem så var hans mamma, pappa och lillasyster döda. Han såg mannen med masken och motorsågen stod utanför fönstret. Han fick panik och ringde till sin kompis. Då svarade mannen, som tidigare sagt att hans familj kommer vara döda när han kommer hem, i kompisens telefon. Han sa då: ”Det är bara du som lever i hela världen.” Då plötsligt kommer mannen in till killen och sa: ”Om du dödar mig så kommer alla människor tillbaka som är döda men om jag vinner så dör du också.”

Killen svarade ” okej” och de började strida mot varandra. Mannen med motorsågen högg av ena armen på killen. Killen tog då en kökskniv och kastade den och träffade mannen. Mannen föll ihop och dog. Då kom killens familj och kompis tillbaka och alla i världen kom också tillbaka levande.

 

 

 

Lita inte på någon - skriven av en anonym författare

 

Jag och mamma hälsade på pappa på kyrkogården. Han dog för 5 år sedan. Han var med i en hemsk bilolycka. Mamma träffade en ny ett tag men han försvann efter några dagar. Pappa dog den dagen han fyllde femtio. Plötsligt hörde jag ett ljud från buskarna. Psst! Kom hit! När jag vände ryggen till mamma fick jag en konstig känsla, något stack till i ryggen. Jag föll ner på marken. Jag vaknade upp på en äng. Det var fruktansvärt dimmigt och träden var gamla och ruttna. Tankarna snurrade runt i huvudet. Innan jag hann tänka klart såg jag någon gå mot mig. Jag satt fast. Jag försökte springa men benen var alldeles för tunga. Hjärtat bultade hårdare och hårdare. Personen kom närmare och närmare. Jag blundade och försökte pussla ihop allting. Nu var personen ungefär en meter ifrån mig. Jag såg nu vem det var. Hon plockade fram en kniv. Hon tog ett steg till mot mig. Mamma! Hon satte kniven mot min hals. ”Om du så mycket som nyser så är det slut”, viskade hon. Hon tryckte lite hårdare. ”Nu har du ett val. Antingen ligger du kvar här och jag trycker lite hårdare efter varje minut, tills du dör, eller så mördar jag dig direkt”. Innan jag hann svara högg hon till. När jag låg där insåg jag vad som hände med pappa egentligen. Det blev nu dimmigare efter varje sekund. Sedan var allt svart. Sedan hörde jag en röst: Lita inte på någon...

 

Barnhemmet - skriven av en anonym författare

Ida och hennes bror Tristan hade precis fått reda på att de hade en moster som inte var död. Hon hette Angy. De skulle äntligen flytta ifrån det där ruskiga gamla barnhemmet och de skulle äntligen få gå på en riktig skola.

- Jaaaaaa! Det är sommarlov, sa Tristan.
Första dagen skulle Simon sova över hos Ida. De skulle se film och äta chips. Men helt plötsligt sa Simon,

- Ska vi gå till spökhuset eller?
- Spökhuset? ,sa Tristan.
- Ja barnhemmet uppe vid Solbacken ,sa Simon.
- Ehhh måste vi? ,sa Tristan.
- Ähh kom igen nu ,sa Simon.
De svarade med ett, Okej!?!?!.
- Då så ska vi ge oss iväg eller? ,sa Simon.
- Visst ,sa Ida.

De gav sig iväg mot det gamla barnhemmet och de tog med sig vars en kaka och en ficklampa. Dörren var öppen. Simon gick in men Ida och Tristan stannade kvar. Efter tio minuter hörde de ett skrik. Det var Simon. De gick in långsamt. De hittade inte honom. De gick ner i källaren och tittade där men ingen var där. De tittade i alla sovrum men ingen vara där heller. Men Tristan hittade ett rum som en flicka hade bott i.

Helt plötsligt sa Ida,
- Men det här är mitt gamla rum.
Simon låg där inne på marken. Han hade näsblod och han hade antagligen svimmat. De tror att han hade blivit slagen eller något sådant. Ida kom precis på att hennes gamla och dumma barnhemsmamma hade dött där på barnhemmet. Det sägs att hon fortfarande spökar runt där. Hon vill ha ett offer. Helt plötsligt helt automatiskt skrev någon med blod ”Gå här ifrån innan något händer med er”

- Ahhhhhh! ,skrek Ida och Tristan.
De tog med Simon hem. De bestämde sig för att aldrig gå dit igen. De kom hem rädda till Angy tills de såg att hon höll på med något rött. När hon vände sig om såg de något de aldrig ville se………..

 

Det var en mörk vinterkväll - skriven av Alisha ​

Det var en mörk vinterkväll, snön la sig tyst på marken utanför fönstret. Jag satt i min säng och läste en bok.

-Kom Alisha, vi ska klä julgranen, mamma kallade på mig och jag sprang ut i vardagsrummet. Jag, mamma och pappa tog in julgranen och pyntade den med julgranskulor, glitter och en stjärna i toppen. Pappa fixade lite mer med granen medan mamma och jag började laga mat. Vid matbordet var det nästan helt tyst. Efter en stund började mamma prata.

-Jag tänkte att vi skulle gå till pulkabacken och ha lite snöbollskrig efter maten. Jag nickade och det gjorde pappa också. Efter maten gick vi till backen och hade snöbollskrig. Vi tog också med oss pulkan som pappa och jag hade köpt igår. Vi var på pulkabacken ett bra tag och det blev väldigt sent. Vi gick hem och utanför dörren stod det ett paket. Pappa låste upp dörren och bar in paketet. Jag gick och hämtade en sax och sen satte alla sig i soffan. Vi öppnade paketet och längst ner låg en liten, liten lapp. Mamma tog upp lappen och skulle precis börja läsa vad det stod när lappen började brinna. Pappa sprang och hämtade vatten för att släcka elden men när han kom tillbaka så hade den redan brunnit upp. Nästa morgon vaknade jag av att någon eller något knackade på mitt fönster. När jag rullade upp rullgardinen såg jag ingenting förutom ett par fotspår i snön. Jag gick upp snabbt och gjorde mig iordning. Mamma och pappa satt kvar vid frukostbordet när jag hade gått ifrån.

-Jag går ut, sa jag medan jag letade upp mössa och halsduk.

-Okej! ta det försiktigt på isen, sa mamma. Jag sprang ut till baksidan där jag hade sett fotspåren. När jag kom fram var fotspåren borta. Men hur kunde de bara försvinna, jag var helt säker på att jag hade sett dem precis utanför mitt fönster. Jag brydde mig inte mer på det, istället gick jag hem till Sash. Sascha (hennes riktiga namn) hade varit min bästis sen dagis och vi hade alltid jättekul tillsammans. När jag kom fram till Saschas hus, så var bilen där men ingen hemma.

-De är säkert ute och går, sa jag tyst för mig själv. Hon bodde nära Preem så jag gick inom där på vägen hem. Jag gick in och framför mig stod pappa med ryggen mot mig.

-Hej pappa, sa jag med en väldigt tyst röst för att jag var inte säker på om det var pappa. Han vände sig om långsamt, det tog några sekunder innan han stod och tittade på mig.

- Hej Alisha, vad gör du här? sa pappa med en väldigt underlig röst.

-Sash var inte hemma så jag gick hit och skulle handla något gott.

-Okej, men nu ska jag gå hem till mamma, sa hon och kramade om mig.

-Okej, hejdå, sa jag och gick till godishyllan. Jag tog två marabouchoklad och en cocacola. Framme vid kassan stod det en kvinna som tog jättelång tid på sig. Efter 10 minuter var det min tur. Jag la fram mina saker och betalade. På vägen hem kändes det som om någon förföljde mig med blicken och jag började bli rädd. Jag började jogga lite lätt och tillslut sprang jag. Nu kändes det som att någon sprang efter mig.

 

 

Flytten - skriven av en anonym författare

En kväll när Adriell kom hem från skolan hörde hon ett konstigt ljud, det lät som om någon pratade i köket. Hon gick mot köksöppningen och när hon var framme vid köket såg hon att det bara var hennes föräldrar som satt vid matbordet och pratade. Hon frågade,

- Vad pratar ni om? Samtidigt satte hon ner sin väska och tog av sig sin jacka.

- Vi har några nyheter, vi ska flytta, sa mamma Irma.

- Va? Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Skrek Adriell.

- Du har inte gjort något fel. Jag har fått ett jobberbjudande i Halmstad, svarade pappa Maldo.

En vecka senare…

- Är du vaken än? Frågade Irma.

- Nej jag sover fortfarande, svarade Adriell. Hon reste sig upp från sängen och tog fram sina resväskor och började packa sina accessoarer och lite andra grejer. Nu önskade hon att hon höll i en kopp varm choklad med marshmallows i. Helt plötsligt höll hon i en kopp, man kan ju undra vad det fanns i koppen. Hon kände obehag i hela kroppen.

- Hur kunde detta hända, sa hon tyst för sig själv. Nu kände hon sig lite nöjd.

- Vill du ha lite varm choklad? Frågade Irma till Adriell.

Nej tack, jag har redan. Svarade Adriell, och skrattade för sig själv. Hon tänkte på vad hon kunde göra med de här förmågorna.

Jag skulle ju kunna göra så att vi aldrig flyttar, tänkte hon för sig själv.

Fem minuter senare…

Blundade hon och önskade. När hon öppnade ögonen var hon fortfarande kvar i sitt rum. Hon gick ut genom sitt rum och blev jätteöverraskad. Det såg ut som en svinstia, kläder låg överallt, mat låg utspritt över hela golvet. Adriell ropade ut i hela huset:

-Var är alla! Vad har hänt? Irma kom mot henne och frågade:

-Kommer du inte ihåg? Pappa förlorade ju jobbet på grund av att vi inte kunde flytta. Och nu är vi bankrutt. Efter några dagar klarade Adriell inte av svinstian och önskade att de flyttade till det nya huset. Hon blundade och önskade. När hon öppnade ögonen var hon i det nya rummet. Eller var hon det?

 

Den klantiga björnen - skriven av Viktor

Det var en gång en björn som hette Björn. Han var en klumpig björn som gillade att äta marmelad i en båt. Han bodde i London med sin människofamilj. En gång gjorde han så det blev översvämning i badrummet. Björn tyckte det var roligt att bada i det översvämmade badrummet. Björns människofamilj blev arga på honom för översvämningen. En gång skulle Björn ut och gå, men då kom en människa fram och sa:

-         Följ med mig jag ska visa dig en sak. Och så gick de till ett museum.

Hon sa att hon ville stoppa upp Björn. Hon började jaga Björn med en bedövningspistol. Hon träffade med ett skott. Björn trillade ner för trapporna och ner på golvet. Hon drog Björn in på ett rum men då gick strömmen. Det var Björns familj som var där och skulle rädda honom. De tog sönder ett fönster och hoppade in. De sprang ut och åkte hem.

 

Olyckan på konstgräset - skriven av Rickard och Ingemar

 ”Ring, Ring!”

Det ringde ut. Det var dags att ha rast. Arnfast frågade Övid om han ville spela fotboll!?  Övid sa ja, jag hämtar en fotboll. De gick ut tillsammans på konstgräset och började köra straffar. Arnfast ville börja skjuta så Övid började i mål. Arnfast lade upp bollen på straffpunkten och tog ett par steg tillbaka. Han hade bestämt sig för att skjuta straffen nere i det högra hörnet. Han sprang fram till bollen och PANG ! Han fick en felträff och träffade Övid mitt på näsan! Övid fick näsblod. Det blödde jättemycket. Övid blev riktigt förbannad och han började svära på spanska. Han sa plötsligt ”abra kadabra alaka zam” mitt bland alla svärord. Då förvandlades plötsligt Arnfast och blev 1000 år gammal. Arnfast gick därifrån.  Han haltade som en riktigt gammal man, men kunde gå.  Han kände som tur var en häxa, så han gick till honom. Häxan sa att han skulle dö snart och att han inte kunder hjälpa Arnfast för förtrollningen var för stark. Arnfast sa till sig själv att om han ändå skulle dö så kunde han begå självmord. Han återföddes omedelbart till en tioåring. Han började skolan där han gått innan olyckan på konstgräset skedde och blev bästa vän med Övid!

Mörk jord - skriven av anonym författare

Jag trodde aldrig jag skulle känna såhär.

En underlig känsla blandat med rädsla.

Jag var så rädd, så rädd som jag aldrig varit. Men samtidigt kändes det som att jag var fast. Fast i mörker och tystnad.

Det var mörkt, kallt och underligt. Och jag väntade på något som jag visste nästan aldrig skulle komma.

Jag heter Rose Wood och är 17 år.

Det var den 19 september 1983.

Löven låg som ett vackert orange täcke längs gatan.

Vår gata. Living road.

Hösten var otroligt vacker och underlig tillsammans med dig.

Jag var lycklig och nyfiken. Och med dig var det alltid ett äventyr.

Vi gick hand i hand in i Björkblomsskogen. Man kunde nästan tro att vi var ihop, du och jag. Men det var vi inte, bara bästa vänner.

Men när vi gick där längs stigen såg vi något precis borta i ögonvrån. En svart skugga rörde sig långsamt bort mot ett stort träd. Jag sa inget och vi fortsatte att gå. Sedan såg jag det igen, exakt på samma ställe rörde den sig igen.

- Kom, sade jag och gick mot skuggan. Försiktigt gick jag på precis samma ställe som skuggan hade gjort och allt blev svart. Plötsligt var jag där igen, fast denna gång såg jag mig själv och min bästa vän bredvid mig. Jag tror att jag såg det från skuggans vinkel.

Sedan hörde jag min egen röst säga: ”Kom!” Sedan blev allt svart igen och jag visste inte vad jag skulle göra. På någon film jag sett skulle man lära sig någon läxa genom att få olika drömmar och så, men jag kom inte på något särskilt jag skulle göra. Det kändes tomt, som att jag sov fast jag kunde tänka och känna. Jag kände mig ensam och rädd.

Vad var det som hade hänt? Hade jag svimmat? Eller så fanns där en annan skrämmande tanke som jag undvek att tänka på. Jag försökte komma ihåg vad som hade hänt.

Jag hade gått hand i hand genom Björkblomsskogen med den person som jag mest velat gå med, just då. Sedan hade jag sett skuggan gå fram och tillbaka bakom ett träd och titta på oss. Jag blev rädd och gick fram för att kolla vad det var. Men inget var där. Sedan hade jag gått på exakt samma ställe som skuggan gjort och sedan hade allt blivit svart. Sedan hade jag ”vaknat” och sett mig själv och min bästa vän gå förbi trädet där jag stod och sett mig själv kolla konstigt på det innan jag kom fram till det och kollade noga om något var där. Det var konstigt att se sig själv kolla på bakom trädet där jag stod, som att inget var där.

Sedan hade allt blivit svart.

Då plötsligt hör jag något.

Ett svagt rop, som hörs komma uppifrån. Ett rop från min bästa vän.

- Hallå? Herregud, vart tog du vägen? Frågade hon uppskrämt.

- Hallå! Sade jag tillbaka.

- Hör du mig?

- OMG! Sade hon.

- Jag hör dig, men var är du?

- Jag vet inte, sade jag.

- Allt är svart.

Vänta! Sade hon.

Jag hämtar någon.

Och så blev allt tyst och ensamt igen. Och jag började långsamt tappa hoppet.

Vad skulle någon annan kunna göra?

Men jag kände mig så lättad att iallafall någon kunde höra mig. Och att jag inte hade svimmat.

Men då plötsligt, förstod jag var jag var.

Det var mörkt, ganska kallt och jag kunde inte röra mig.

Det hade jag inte tänkt på innan, men jag var verkligen fast.

Så jag testade att trycka med mitt huvud uppåt och jag kände jord falla ner i mitt hår och sedan neråt.

Jag tryckte så hårt att det gjorde ont i huvudet. Men jag kom uppåt, jag kände det. Och till sist blev allt ljusare och ljusare ända tills jag kom ända upp och ett starkt sken lyste mig i ansiktet. Solen.

Jag var uppe, och jag har aldrig varit gladare över att få känna vindens svala drag, slå försiktigt mot mitt ansikte. Jag kände riktigt starkt med syre fylla mina lungor och jag älskade det.


 

Vad jag är värd på riktigt - skriven av en anonym författare

Upp och hoppa ropade mamma från köket. Mamma lagade alltid gröt till mig och min lillebror.

-          Kommer, ropade jag till svar.

Jag hade lagt fram kläderna dagen innan. Det var en tröja från Desigual som jag önskat mig i flera månader, byxor med lite hål i, men det gjorde ingenting. När jag klätt på mig sprang jag ner till köket i full fart för att komma före Filip. Han kom nästan alltid före mig och tog mer gröt. När jag kommit ner för det sista trappsteget öppnades Filips dörr och han gick ut. När jag susade förbi honom såg han mig och sprang efter mig.

-          Ha, skrek jag när vi var framme i köket.

-          Jag är ändå inte så hungrig, svarade Filip.

Vi skulle åka med mamma till skolan idag. När vi kom ut var det kallt, det låg ett lager snö och is på marken.

När vi var framme i skolan gick jag till mitt klassrum och satte mig tyst på min plats. Fanny kom förbi min plats och puttade mig av stolen.

-          Varför ligger du på golvet? Sa Fanny bara för att retas.

Det kändes som att alla hade blicken på mig, och att alla skrattade utan att tänka på mig. Jag kände tårarna fylla mina ögon, rinna ner över mina kinder och droppa ner på det halvsmutsiga golvet. När jag låg där tänkte jag mig tillbaka till när jag började skolan. Fanny mobbade mig redan då.

-          Missfoster, brukade hon säga till mig.

Problemet är att jag tar åt mig allt som folk säger. Men det är inte bara i skolan det håller på. Varje gång jag tar fram mobilen har jag fått jättemånga sms med elaka saker från folk i min klass. De brukar busringa mig och säga att det är djävulen som ska ta mitt liv om några minuter.

-          Behöver du hjälp upp? Hörde jag någon säga. Någon med lila strumpor, röda byxor och en fin tröja från Holister som nog var väldigt dyr. Jag tittade upp på ansiktet, en flicka med ljust hår och ett snällt leende.

-          Kom, sa hon och tog ett fast grepp om min hand och drog mig upp på fötter.

-          Tack, sa jag med gråt i halsen.

Hennes ögon glittrade i morgonsolen

-          Jag är ny här, sa hon,

-          Hej, jag heter Ebba, sa jag

-          Jag heter Saga, svarade hon

-          Vill du bli kompis med henne? Frågade Fanny som att det var fel.

-          Självklart, svarade Saga. Jag log även om jag visste att Fanny och många fler glodde på oss.

Efter skolan frågade Saga om jag ville följa med henne hem. Jag svarade ja, det var första gången någon ville vara med mig efter skolan. När vi var på väg hem till henne gick vi förbi en butik som sålde smycken.

-          Kom vi går in, sa Saga.

-          Jag har inga pengar, svarade jag.

-          Det gör inget, svarade Saga.

Inne i butiken var det vitmålat och vid kassan satt en dam med långt svart hår.

-          Behöver ni hjälp med något? Frågade hon.

-          Vad kostar det? Frågade Saga till svar samtidigt som hon pekade på två halsband som tillsammans bildade ett silverhjärta med många vita kristaller över sin släta yta.

-          73kr, svarade damen i kassan.

-          Taget, sa Saga.

-          Va! Sa jag med hög röst.

-          Du är värd det, Sa Saga.

Nu förändrades mitt liv. Jag skulle fortfarande mobbas, men det gjorde inget för att jag brydde mig inte längre. Jag och Saga skulle vara bästa vänner för evigt. Jag skulle aldrig ta av mig halsbandet, och vad jag visste skulle inte Saga heller göra det.

Jag visste vad jag är värd på riktigt.

Eveelution - skriven av Peridot

En dag när Evee var ute i skogen och skulle fånga insekter såg hon en underlig insekt. Hon sprang längre in i skogen för att fånga den, men hon tappade bort den. Fast då såg hon en silvrig sak på marken. Hon tog up den och borstade bort jorden från den. Hon såg att det var en klocka fast den hade varken urverk eller visare. i Den var bara tom med några knappar bredvid. Hon tryckte på den röda knappen. Inget hände.

Hon såg en mätare bredvid som blinkade på ett.

Hon skulle sätta den på sin arm men då satte den sig plötsligt på sig själv! Hon försökte få av den men den gick inte att få av! Hon såg en blå sten på marken som hon tog upp och började slå på klockan med. Men stenen fastnade i klockan och Evees kläder ändrade sig till blå och vita! Hon började dra i kläderna för att få av dem, men hon fick inte bort dem. Hon började trycka på knapparna. Först röd sen gul och när hon tryckte på den blåa försvann kläderna och stenen hoppade ut ur klockan. Hon undrade vad som hände och tog upp stenen och la den i fickan. När hon kände i fickan hittade hon en lapp.

Det stod. ”Unge! Du som har hittat den här klockan vänta här på mig. Och kolla i den andra fickan!”

Hon kände i andra fickan och hittade en lapp och en klubba. På lappen stod det: ”Ät den här medans du väntar”.

Evee suckade och började äta. Efter en stund kom en konstig man ur en portal. Han hade en lila cape med en massa stenar på. Han svävade fram till henne och frågade ”Såå hur går det?” Hon svarade ”Vadå?” Han sa ”KLUBBAN. Har du ätit den än?” Evee svarade ”Ja” Han svarade ”Så bra….just det! JAG är Vertos mästaren av evelution!” Evee sa ”Evolution..?” Vertos sa ”NEJ! E-V-E-L-U -T-I-O-N! Det är inte så svårt!” Han mumlade ”…måste jag verkligen ta fram skylten igen…….” Evee sa ”Eeehhh hur går det där borta?” Han svarade! ”Bra…bra….Jag skulle bara säga att du kan aldrig ta av dig klockan. Och vissa stenar ger dig krafter!” Hon skrek ”VA!!? Kan jag aldrig ta bort den!!?” Vertos svara ”YES! O jag måste gå hejdå!!”

Han svävade bak och skapade en portal han åkte in i. Evee gick hem, tog en macka, åt den och la sig sedan och somnade.

Nästa dag gick hon till skolan gjorde allt det vanliga. Var med vänner och gick på lektionerna. På mattelektionen så sprängdes taket plötsligt in och en man i rosa kläder svävade ner genom det stora hålet. Han sa ”Jag letar efter kraft-klockan. Enligt mina sensorer så är den här!” Läraren skrek ”Det finns ingen kraftklocka här!” Mannen sa ”Så dåligt…” Han tog upp läraren med tankekraft och ströp honom! Alla flämtade! Evee sprang bakom en bit av taket på golvet och satte in stenen i klockan. Hon skrek ”Jag är wave och du får aldrig ta den här klockan!”

Hon hoppade upp till honom och han sa ”Så bra jag är espiner!” Han puttade tillbaks henne med tanken och hoppade ner. När han kom ner så tog han upp henne med ett tag runt halsen och sa ”Oj jag trodde att någon med en kraft- klocka skulle vara mer….hur ska jag säga det……kraftfull!” När han höll på att kväva henne så sparkade hon honom i magen och kom loss. Sen så gick hon fram till honom och tog på hans arm, tryckte på den rosa knappen, tog stenen och la den i fickan. Hon hörde polisens sirener i bakgrunden, sprang ut ur klassrummet genom den trasiga väggen och tog ut stenen ur klockan.

När hon kollade tillbaka mot skolan såg hon polisen arrestera honom. Senare på kvällen så gick hon ut på den kullen där hon hittade klockan och tänkte ”Om han var så stark så borde jag hålla ett öga ute efter några andra. Men så länge bara tar jag det lugnt"

De heliga bärbuskarna - skriven av anonym författare

Det var en gång en myra som hette Bert. Han hade en fin familj med en storebror, mamma och pappa. En gång när det var dags för Berts storebror att gå ut och samla mat så blev han sjuk. Så Bert blev tvungen att göra det. När han väl var ute så såg han en buske med bär. Inte så många men det fick duga för den busken.

När han hade gått lite till så började solen gå ner. När han gick så såg han ett ljus. När han gick lite till så såg han vad det var...

Han hade hittat en av de heliga bärbuskarna. Han hade hört talas om dem, men aldrig sett dem. Hans familj skulle bli så glad när de fick veta. Nu började solen gå upp och då slutade bärbusken lysa. Så det var så den gömde sig.

Nu tog han med sig ett bär, det blev ett blåbär, Berts favorit. Nu gick han hem men när han hade gått en bit så såg han en varg. Så han la sig i gräset och höll andan. Men vargen såg blåbäret och upptäckte honom. Sen så sprang han och sprang och sprang. Han såg sitt hus nu. Han sprang dit och knackade på dörren och kollade bak.

Vargarna kom. De andra i familjen hade sett vargarna genom fönstret. De öppnade dörren och drog in honom.

Vargarna verkade inte se dem och gick iväg. Senare satt de vid matbordet och åt blåbäret och alla var mätta och glada.

 

Gamlingarna - skriven av Linus Thunell, Ella Malmsten, Oscar Sommansson och Basma Abenar

Kerstins käpp lät lätt mot grusvägen där gänget försökte smyga sig fram. De fick inte höras! Kenneth närmar sig och smyger en klapp på Kerstins bak i hemlighet. De närmar sig ett militärflygfält utanför Moskva. Planen är att ta ett militär flygplan, de ska ta ett flygplan som är bäst i test. Det är fullt av militärer som patrullerar runt flygplanen. Gamlingarna ska möta en rik man i England som ska köpa knarket som de släpar på. Gamlingarna i gänget är nervösa. Det märks, för Rune stinker svett. Han har svettats i tre timmar, den svarta tröjan han har på sig har stora svettfläckar och han släpar benen sakta efter sig. I en stor låda som Birgitta släpar på så har de även en pistol. Hon tar upp den och de springer snabbt fram. Birgitta skjuter alla militärer i sin väg. Hon är snabb och har fortfarande kvar sina gamla simningsmuskler från förr. De tar nycklarna från en vakt och slänger in bagaget bak i planet. 

Planet de tar (som fick priset ”bäst i test” för 50 år sedan) startar igång med ett starkt buller. Nu är det gammalt och rostigt så det är knappt att de kommer iväg. Kenneth kör med darrig hand ut på landnings-och startbanan. De lyckas lyfta trots allt! Planet går sakta över skog och hav. Det går mot England, just nu är de över en skog som aldrig verkar ta slut, här och där ser de små sjöar. Ibland ser de folk som sitter och fiskar eller badar. Kerstin sitter och röker och dricker en massa öl ombord på planet. Hon sitter och super sig full och därför så tänker hon inte på att hon slänger en cigg på det lilla golvet. Det börjar plötsligt, lukta, ryka och sedan brinna inne i planet och de måste nödlanda rätt ner i skogen! Som tur var så landar dom i en sjö så att inte hela skogen brinner upp. Lasten sjunker så att Birgitta får simma ner och hämta det på sjöns äckliga botten. Tur att hon fortfarande håller formen från simningen hon tävlade i som ung. När de fått upp knarket som finns i lådorna, så fattas en låda.  Då ser de en gammal man som sitter och fiskar. Han drar upp den sista knarklådan och kollar med glada små ögon på den. Han kollar upp och drar fram lådan framför Kerstin.

- Vad är detta? säger han med gammal darrig röst.

- Kan vi verkligen lita på dig? frågar Kerstin.

- Ja, jag vet ju att det är knark, säger han när han kollat igenom trälådan.

- Okej, det kostar tio miljoner per låda, säger Birgitta, som kommer fram blöt och med en badhandduk över axeln.

- Har du verkligen så mycket pengar? undrar Rune med skarp blick.

- Ja. Jag har ju kreditkort. Han tar fram ett litet kort och ger det till Rune.

- Visst, men om du ljuger så dödar vi dig! säger Rune och kramar pistolen hårt mellan hans rynkiga händer.

Birgitta tar kreditkortet och kysser Rune lätt på kinden.

^-                     Det var därför jag gifte mig med dig! säger hon glatt.

-          Men jag behöver inte ditt kort. Vi kan swisha över pengarna! säger Kerstin.

-          Visst, säger han och. Vad är ditt nummer? frågar han.

-          Det är 0123456789, säger Kerstin.

-          Okej, mitt är 0767080901, säger han.

-          Okej, swisha nu då! säger Kenneth.

-          Mhm, säger han och skickar 100 miljoner till dom.

-          Föresten heter jag Pär, säger fiskaren Pär.

-          Tack! säger Rune och skjuter den gamle mannen rätt i huvudet!

Han sjunker ner och tillsammans hjälper alla gamlingar till att slänga ner Pärs lik i sjön. Innan de gör det så tar Rune hans bilnycklar. Sen så tar dom allt knark och slänger in det i Pärs gamla bil. Rune kör iväg in emot Englands huvudstad London.  På vägen köper de alla en hamburgare ifrån McDonalds. Det luktar gott av hamburgare i hela bilen. Osten är kladdig och den rinner in med kladdig smak i munnen.  Coca cola var det enda som fanns att dricka så de lastade in 4 liter.  Sen fortsätter de. Men de hinner knappt komma iväg igen förrän Kenneth behöver gå på toa. Så är det att vara gammal! Man ser hans smala gestalt långt in bland träden. Han kommer tillbaka efter fem minuter. Efter ytterligare fem minuter så behöver istället Kerstin gå på toa. Rune suckar högt och stannar bilen. Hon tar sig klumpigt ut med sin överviktiga kropp. Man ser hennes tjocka gestalt sitta där. Efter ytterligare fem minuter kommer hon tillbaka och sätter sig i bilen. Det går 10 minuter i full fart. Sen behöver Birgitta gå på toa. Rune suckar stort ytterligare en gång och säger att det blir svårt att köra om han ska stanna för kisspauser hela tiden!

Birgitta kommer tillbaka efter fem minuter. Efter det behöver ingen gå på toa, eller? För efter fem minuter till behöver faktiskt Rune själv gå på toa. Där sitter han i en halvtimme.  När han kommer tillbaka så är ingen kvar i bilen.  Birgitta står och plockar svamp och Kenneth och Kerstin sitter borta på en stubbe och pratar. Dom är hemligt kära i varandra. Därför har de inte berättat för någon.

-          Hallå, nu får vi åka! skriker Rune.

-          Du satt ju på toa i evigheter! skriker Kenneth tillbaka.

Alla går tillbaka till bilen lite sura. Birgitta hittade bara 3 svampar som dessutom var mögliga, så hon slängde dem.

Klockan 01:25 kom de fram i London.  Dom skulle möta den rika mannen som skulle köpa knarket 1:30 så fem minuter han dom ta fram knarket på. Det var tungt och Rune svettades fortfarande. Birgitta sjöng där hon bar en stor knarklåda med Kenneth. Kerstin var så gammal och tjock så hon knappt kunde få ut allt skräp. De alla var så upptagna så att de inte la märke till mannen så iakttog dem.

Han steg fram prick klockan 01:30 och hade en jättestor hatt  på sig, som nästan gick ner för ögonen. Han luktade gott, som att han badade för bara några timmar sedan. Han har en stor svart rock och lång mustasch.

-          Hej, var är knarket? säger han med mörk stämma.

-          Hej, det står här borta. säger Rune.

Mannen går fram till lådorna och öppnar dem. Han nickar och visar en stor resväska med 100miljoner i.

-          Här! säger han och drar med sig väskorna.

-          Äntligen, nu har vi alla pengar, säger Kenneth.

Dom checkar in på ett lyxhotell mitt i London. Hela nästa dag firar de bara. Birgitta och Rune sover i ett rum och Kenneth och Kerstin sover i ett annat. På kvällen så går de ut och shoppar. De går in på Dressman för att hitta kostymer som Kenneth och Rune ska ha på sig. Sen går de in på MQ. Dom går även in på Odd Molly och Scorett för att hitta kläder och skor till damerna. På kvällen firar de med fondue och fint rödvin.

Mitt i natten, tassar plötsligt Kenneth och Kerstin på tå in i Rune och Birgittas rum. Kenneth kramar pistolen i sin hand och trycker av! Där i den fina sängen ligger nu Birgitta och Rune döda i ett hav av blod. Sen går allt snabbt. Kerstin packar ihop alla sina saker och Kenneth hjälper henne med att släpa ut väskorna. De springer ut och checkar ut i farten. Sen så tar de den snabbaste taxin till flygplatsen. Pengarna har de med sig i den stora väskan. De springer in till tullen, men där så kommer de inte förbi. Knarkhundar luktar att de har varit nära knark så de tar in dem på förhör. De är fast i tullen!

Hur ska det nu gå – kommer de inte komma iväg till sin drömplats Hawaii…..?

En resa i Amazonas - skriven av Hannes

Det var en gång en man som hette Charles.  Han var på väg till Amazonas med sin hund. De var på väg till hotellet

- Men var är alla?

Han såg inget levande inne på hotellet, men han såg en lapp, det var ett hot att någon hade kidnappat alla och han skulle döda om han inte fick tusen kronor. Men vad skulle han göra, ringa polisen? Men så bestämde han sig för att hyra en båt.

Han paddlade in i Amazonas. Han såg en skylt, det stod danger och en bild på en döskalle men han fortsatte att paddla. När det blev natt började hunden skälla på något under vattnet, men vad kunde det vara? Han tog sin harpun och sköt, men då såg han att det var en alligator. Han fick en bra träff och tog sedan upp den och flådde den. Han lät göra en jacka av skinnet.

När det väl var slut på floden såg han en man och alla andra på hotellet. Han såg att mannen hade en kniv och hotade alla. Han smög fram och hoppade på honom och band fast honom vid ett träd. Han ringde till polisen och sa vad som hade hänt. Han blev firad av alla gästerna och de haffade boven.

 

Det oväntade - skrivet av Marcus i 5 B

 

Jag stod på stranden i spelet, när mamma ropar att jag skall avsluta.

”Vänta lite!” sa jag. Efter 10 min blir mamma arg. ”Avsluta nu!” sa hon.

”Ok ok” sa jag och stängde och jag gick upp för trappan, för att äta. Medan jag åt kände jag mig varm och mamma sa åt mig att gå och vila.

Nästa dag gick jag till skolan. När jag kom dit var skolan borta.

Jag gick dit där skolan brukar stå. Helt plötsligt sjönk jag igenom marken och kom upp i en annan värld.

Det första jag kontrollerade var om jag hade täckning. Nej! Det hade jag inte. Tusan tänkte jag, då kan jag inte spela Candy Crush!

Då måste jag gå ut och upptäcka denna nya värld istället. SUCK! Världen jag kommit till är som en öken men samtidigt med lite växter.

Jag började gå mot solen som konstigt nog var nästan helt utbrunnen.

När solen gick ner började jag tänka på mamma och pappa.

Det sista vi gjorde var att bråka och nu skulle jag kanske aldrig få se dem igen.

Vi har lärt oss på NO:n att solen förr eller senare kommer att slockna.

Jag började tro att jag var långt in i framtiden. Men konstigt nog såg jag varken en människa eller något som en människa kan ha gjort. Jag hörde något slemmigt smaskande som inte lät som en människa. Jag följde ljudet och det lät som om det kom bakom några buskar. Där satt två män och åt. Jag gick fram till dem och frågade om de var ensamma. Helt plötsligt vände sig båda om samtidigt. De var blodiga i ansiktet och såg murkna ut. Framför sig hade de ett lik. Jag blev förskräckt och sprang.

Jag sprang upp på en kulle och då såg jag en stad som var ganska nära.

När jag kom dit fann jag en motorväg. Konstigt nog så stod alla bilar tomma och stilla. Det var som om alla människor hade flytt till fots från sina bilar. Det var som om det hade varit en zombie-invasion!

Jag började gå mot stadens centrum. Jag tog ingen bil för jag visste inte hur man körde. När jag var framme var det blod på många ställen av centrum. Jag hittade en kofot som såg använd ut, men inte till det man ska använda den till. Den var blodig och på de ställen som det inte var blod på var formade som två händer som har hållit fast i den.

Jag började gå mot det håll jag kom ifrån. Det kändes som om jag var iakttagen. Så jag lyfte kofoten och var beredd på att hugga till. Helt plötsligt kastades något över mig. Det eller den hade en kall hy med blodig mun och var faktiskt blodig på de flesta ställena. En zombie var det första som kom upp i huvudet. Jag kravlade mig ur och högg till zombien rejält med kofoten så den dog. Sen var jag mer uppmärksam än innan och höll kofoten uppe hela tiden.

Nu ser jag buskarna där jag anlände till denna värld. I sanden ser jag röda ögon som tittar på mig. Det börjar röra på sig. Fler zombies! Jag börjar springa i stället för att gå. Helt plötsligt var det zombies vart jag än tittade. De gick mot mig och började kräla och trycka ner mig.  Deras kalla händer slet i håret på mig! Jag ropade på hjälp men ingen hörde. Jag gjorde det igen men fick samma svar: Tystnad! Jag hörde en röst till slut men den var långt borta sen börja allting skaka och jag vaknade.

Det var mammas röst jag hörde och det var hon som skakade mig. Nu var jag klarvaken. Jag var på sjukhuset för att efter maten så fick jag väldigt hög feber, sa mamma. Du har sovit i tre dagar sa hon och log. Jag log tillbaka.

Det slog mig att öknen i feberdrömmen liknade stranden i spelet jag hade på datorn. Jag kommer aldrig spela det spelet igen tänkte jag.