Mörk jord - skriven av anonym författare

Jag trodde aldrig jag skulle känna såhär.

En underlig känsla blandat med rädsla.

Jag var så rädd, så rädd som jag aldrig varit. Men samtidigt kändes det som att jag var fast. Fast i mörker och tystnad.

Det var mörkt, kallt och underligt. Och jag väntade på något som jag visste nästan aldrig skulle komma.

Jag heter Rose Wood och är 17 år.

Det var den 19 september 1983.

Löven låg som ett vackert orange täcke längs gatan.

Vår gata. Living road.

Hösten var otroligt vacker och underlig tillsammans med dig.

Jag var lycklig och nyfiken. Och med dig var det alltid ett äventyr.

Vi gick hand i hand in i Björkblomsskogen. Man kunde nästan tro att vi var ihop, du och jag. Men det var vi inte, bara bästa vänner.

Men när vi gick där längs stigen såg vi något precis borta i ögonvrån. En svart skugga rörde sig långsamt bort mot ett stort träd. Jag sa inget och vi fortsatte att gå. Sedan såg jag det igen, exakt på samma ställe rörde den sig igen.

- Kom, sade jag och gick mot skuggan. Försiktigt gick jag på precis samma ställe som skuggan hade gjort och allt blev svart. Plötsligt var jag där igen, fast denna gång såg jag mig själv och min bästa vän bredvid mig. Jag tror att jag såg det från skuggans vinkel.

Sedan hörde jag min egen röst säga: ”Kom!” Sedan blev allt svart igen och jag visste inte vad jag skulle göra. På någon film jag sett skulle man lära sig någon läxa genom att få olika drömmar och så, men jag kom inte på något särskilt jag skulle göra. Det kändes tomt, som att jag sov fast jag kunde tänka och känna. Jag kände mig ensam och rädd.

Vad var det som hade hänt? Hade jag svimmat? Eller så fanns där en annan skrämmande tanke som jag undvek att tänka på. Jag försökte komma ihåg vad som hade hänt.

Jag hade gått hand i hand genom Björkblomsskogen med den person som jag mest velat gå med, just då. Sedan hade jag sett skuggan gå fram och tillbaka bakom ett träd och titta på oss. Jag blev rädd och gick fram för att kolla vad det var. Men inget var där. Sedan hade jag gått på exakt samma ställe som skuggan gjort och sedan hade allt blivit svart. Sedan hade jag ”vaknat” och sett mig själv och min bästa vän gå förbi trädet där jag stod och sett mig själv kolla konstigt på det innan jag kom fram till det och kollade noga om något var där. Det var konstigt att se sig själv kolla på bakom trädet där jag stod, som att inget var där.

Sedan hade allt blivit svart.

Då plötsligt hör jag något.

Ett svagt rop, som hörs komma uppifrån. Ett rop från min bästa vän.

- Hallå? Herregud, vart tog du vägen? Frågade hon uppskrämt.

- Hallå! Sade jag tillbaka.

- Hör du mig?

- OMG! Sade hon.

- Jag hör dig, men var är du?

- Jag vet inte, sade jag.

- Allt är svart.

Vänta! Sade hon.

Jag hämtar någon.

Och så blev allt tyst och ensamt igen. Och jag började långsamt tappa hoppet.

Vad skulle någon annan kunna göra?

Men jag kände mig så lättad att iallafall någon kunde höra mig. Och att jag inte hade svimmat.

Men då plötsligt, förstod jag var jag var.

Det var mörkt, ganska kallt och jag kunde inte röra mig.

Det hade jag inte tänkt på innan, men jag var verkligen fast.

Så jag testade att trycka med mitt huvud uppåt och jag kände jord falla ner i mitt hår och sedan neråt.

Jag tryckte så hårt att det gjorde ont i huvudet. Men jag kom uppåt, jag kände det. Och till sist blev allt ljusare och ljusare ända tills jag kom ända upp och ett starkt sken lyste mig i ansiktet. Solen.

Jag var uppe, och jag har aldrig varit gladare över att få känna vindens svala drag, slå försiktigt mot mitt ansikte. Jag kände riktigt starkt med syre fylla mina lungor och jag älskade det.