Vad jag är värd på riktigt - skriven av en anonym författare

Upp och hoppa ropade mamma från köket. Mamma lagade alltid gröt till mig och min lillebror.

-          Kommer, ropade jag till svar.

Jag hade lagt fram kläderna dagen innan. Det var en tröja från Desigual som jag önskat mig i flera månader, byxor med lite hål i, men det gjorde ingenting. När jag klätt på mig sprang jag ner till köket i full fart för att komma före Filip. Han kom nästan alltid före mig och tog mer gröt. När jag kommit ner för det sista trappsteget öppnades Filips dörr och han gick ut. När jag susade förbi honom såg han mig och sprang efter mig.

-          Ha, skrek jag när vi var framme i köket.

-          Jag är ändå inte så hungrig, svarade Filip.

Vi skulle åka med mamma till skolan idag. När vi kom ut var det kallt, det låg ett lager snö och is på marken.

När vi var framme i skolan gick jag till mitt klassrum och satte mig tyst på min plats. Fanny kom förbi min plats och puttade mig av stolen.

-          Varför ligger du på golvet? Sa Fanny bara för att retas.

Det kändes som att alla hade blicken på mig, och att alla skrattade utan att tänka på mig. Jag kände tårarna fylla mina ögon, rinna ner över mina kinder och droppa ner på det halvsmutsiga golvet. När jag låg där tänkte jag mig tillbaka till när jag började skolan. Fanny mobbade mig redan då.

-          Missfoster, brukade hon säga till mig.

Problemet är att jag tar åt mig allt som folk säger. Men det är inte bara i skolan det håller på. Varje gång jag tar fram mobilen har jag fått jättemånga sms med elaka saker från folk i min klass. De brukar busringa mig och säga att det är djävulen som ska ta mitt liv om några minuter.

-          Behöver du hjälp upp? Hörde jag någon säga. Någon med lila strumpor, röda byxor och en fin tröja från Holister som nog var väldigt dyr. Jag tittade upp på ansiktet, en flicka med ljust hår och ett snällt leende.

-          Kom, sa hon och tog ett fast grepp om min hand och drog mig upp på fötter.

-          Tack, sa jag med gråt i halsen.

Hennes ögon glittrade i morgonsolen

-          Jag är ny här, sa hon,

-          Hej, jag heter Ebba, sa jag

-          Jag heter Saga, svarade hon

-          Vill du bli kompis med henne? Frågade Fanny som att det var fel.

-          Självklart, svarade Saga. Jag log även om jag visste att Fanny och många fler glodde på oss.

Efter skolan frågade Saga om jag ville följa med henne hem. Jag svarade ja, det var första gången någon ville vara med mig efter skolan. När vi var på väg hem till henne gick vi förbi en butik som sålde smycken.

-          Kom vi går in, sa Saga.

-          Jag har inga pengar, svarade jag.

-          Det gör inget, svarade Saga.

Inne i butiken var det vitmålat och vid kassan satt en dam med långt svart hår.

-          Behöver ni hjälp med något? Frågade hon.

-          Vad kostar det? Frågade Saga till svar samtidigt som hon pekade på två halsband som tillsammans bildade ett silverhjärta med många vita kristaller över sin släta yta.

-          73kr, svarade damen i kassan.

-          Taget, sa Saga.

-          Va! Sa jag med hög röst.

-          Du är värd det, Sa Saga.

Nu förändrades mitt liv. Jag skulle fortfarande mobbas, men det gjorde inget för att jag brydde mig inte längre. Jag och Saga skulle vara bästa vänner för evigt. Jag skulle aldrig ta av mig halsbandet, och vad jag visste skulle inte Saga heller göra det.

Jag visste vad jag är värd på riktigt.