måndag 18 januari 2016

De Heliga Bärrikena - skriven av Carl Sjöström


 
Det var en gång en myra som var ute och letade mat till sin stack. Men myran kunde inte hitta någon mat. Det gick en dag och myran letade överallt, under mossa och stenar men hittade ingen mat. Nästa dag var myran jättehungrig och törstig, myran var nästan svimfärdig. Det gick ännu en dag och myran hittade ett lingon. Myran blev jättelycklig. Myran gick fram till lingonet, men lingonet satt fast. Efter ett tag kom lingonet loss och myran hörde ett skrik.

-Aajjj!! Myran kollade runt omkring sig men det var ingen där. Allt myran såg var lingon. Myran var förvirrad.

-Jag är här nere pucko! Myran tittade ner och skrek.

-Ett levande lingon!! sa myran och blev rädd och gömde sig bakom en sten.

-Jag vill inte göra dig illa men jag kan lingon-fu! Sa lingonet. Myran tittade fram bakom stenen och såg på lingonet med ett stort leende på läpparna. Myran gick fram till lingonet försiktigt och sa:

-Jag är uttorkad och hungrig. Jag har varken hittat någon mat eller vatten.

- Det är okej, sa lingonet.

-Jag heter Bärnard och jag har massor av svamp hemma! Du kanske vill ha lite? Sa Bärnard.

- Ja, gärna! Jag heter Bert, sa myran.

- Alla de här myrorna är min familj, men de sover nu och låtsas vara vanliga lingon, sa Bärnard.

-Sover ni på dagen? frågade Bert.

-Ja, jag sa ju det nyss! Det finns andra bärriken också! sa Bärnard.

-Jasså? Kan jag ta med svampen till min myrstack? frågade Bert.

-Jadå! sa Bärnard.

-Tack!! Vi ses väl någon gång! Sa Bert som var överlycklig.

Han gick till sin stack och blev en hjälte. Han hade räddat hela myrstacken med Bärnards svamp. Snipp snapp lingontrut, så var denna bärsagan SLUT!

fredag 18 december 2015

Dockan - skriven av en anonym författare



Jag har alltid haft en kraft inom mig som velat komma ut. Det hade jag visst redan när jag var liten. Men det var inte förrän förra veckan som något hade hänt.

 Jag heter Jade jag är 16 år, men inte en vanlig 16 åring. Jag har alltid varit udda. Jag hade aldrig lekt med kompisar eller leksaker. Jag har svart hår och nästan svarta ögon. Min hud är blek och jag har alltid ringar under ögonen. Jag är rätt bra i skolan, men jag blir mobbad jag blir alltid nertryckt av några populära tjejer i klassen. Men sedan förändrades allt.

 Jag var på väg hem från skolan. Lena, en av dom populära tjejerna, hade satt på kranen vid toaletten och tryckt ner mitt huvud i vasken. Så nu var mitt hår blött och eftersom det var minusgrader ute så frös mitt hår till is. Jag gick in i en affär för att värma mig. När jag gick in såg jag massa konstiga saker som voodoodockor, spåkulor, uppstoppade djur och konstiga stenar. Jag hade alltid velat ha en voododocka så jag tog en voodoodocka och gick till disken och la fram dockan. ”Det här kommer till” grymtade mannen bakom disken och la fram en nål och ett papper. Jag var på väg ut när jag hörde mannen säga:”var försiktig”. Jag nickade bara förvirrad. När jag kom ut kollade jag på pappret där stod det:
GÖR EN AV DOM HÄR SAKERNA OCH TÄNK PÅ DEN PERSONEN SOM SKA UTSÄTTAS
TICKA NÅL: GER SMÄRTA
HÄLLA GLAS VATTEN:GÖR BLÖT
TANKE KONTROLL :GÖR VAD MAN TÄNKER.

Jag skrattade lite för mig själv. De hade gjort en lista hur man använder dockan. Som om det skulle funka.

 Nästa dag i korridoren kom Lena och hennes vänner, jag hade tagit med mig dockan och de såg den.” Leker du med dockor tönt” hånade hon mig och de andra skrattade. Sen gick de förbi mig och puttade in mig i skåpen. Jag blev så arg att jag bara tog nålen till dockan och stack voodoodockan med nålen och tänkte på Lena. Jag trodde inte det skulle hända något. Jag var bara så arg. Men framför mig krampade sig Lena. Hon höll sig för magen och trillade på marken. Tjejerna skrek till och böjde sig ner till henne. Jag kollade på voodoodockan, nålen satt i magen. Jag kollade skrämt på dockan och sen på Lena men sen gick det upp för mig jag kunde äntligen ta hämnd på Lena och tjejerna. Jag tog voodoodockan och tänkte på Sandra (en av tjejerna som är med Lena). Sen såg jag Sandra putta Lilly som stod vid Lena, hon trillade och blev rasande. Sandra kollade på sina händer och såg förskräckt ut, men Lilly var arg. Hon slog på Sandra och sen blev det slagsmål. Jag log för mig själv.

 Det gick några dagar och jag fortsatte att ta hämnd, men sen blev det något konstigt med voodoodockan. Den försvann från mitt skåp och hemifrån i flera timmar. Den var också motstridig. Jag kunde inte utföra min voodookraft längre, så jag kastade den. En kväll när jag skulle lägga mig, såg jag voodoodockan på mitt nattduksbord och mitt hjärta bultade. Men det var något som var mer annorlunda och då kom jag på det. Dockan log. När jag köpt den hade munnen bara varit ett streck, men nu log den. Jag ville springa därifrån men jag kunde inte röra mig. Voodoodockan gled fram till mig, sen kände jag smärta på min högra sida. Jag kollade. Där var en stor nål som satt i magen. Jag försökte dra ut den, men det gick inte. Sen kände jag smärta på min vänstra sida, en nål till. Jag trillade på marken och allt svartnade.

 

torsdag 17 december 2015

Mullvaden Bobb - Isak Andersson

 
 Det var en gång en mullvad som hette Bobb. Han blev kallad så i sin skola men egentligen så hette han Barbardo. Hans kompisar tyckte att Barbardo var för långt att säga och därför blev Bobb hans smeknamn. Han var jätteduktig på att gräva gångar under marken. En dag så grävde Bobb hela vägen upp till ytan. Där stod en saltgurka. Vid sin sida hade han ett svärd som han plötsligt högg av Bobbs ena arm och ena ben med. Anledningen till att Pär högg Bobb var att Pär slogs med en mullvad dagen innan. Men den mullvaden var ju Bobbs gamla skolkompis, inte Bobb! Pär trodde att Bobb var den mullvaden som han slogs med dagen innan.
Efter en dag så hittades Bobb av en pojke som var så snäll att han tog med Bobb till ett djursjukhus. Där träffade Bobb en doktor som satt dit ett cyborgben och arm.
 Efter det blev han jätteinställd på att knuffa ner gurkan Pär i en sina gångar. Efter operationen blev jätte-jätteduktig på att gräva gångar han fick en kick i sig. Efter fem dagar grävde Bobb sig upp igen där stog Pär och väntade på Bobb. Pär hade inga svärd denna gång ville Pär säga förlåt till Bobb men Bobb puttade ner Pär ner i sin mörka grop.
— Jag gillar inte mörka gropar!
Pär upptäckte att det inte var samma mullvad som han hade slagits mot innan,  han bad genast om förlåtelse till Bobb.
— Detta var rättvist för att jag högg av din ena arm och ena benet kan vi inte vara vänner istället för att bråka?
— Jo, det kan vi väl.
—Kom så går vi och festar med våra kompisar!
Sen blev Pär och Bobb bästa vänner till sist.
Nu är kriget slut sen blev det fest Bobb fick bjuda sina vänner och pär bjöd
sina vänner de åt så mycket tårta så de blev runda om magen. Sen så rullade alla hem
och var bästa vänner i alla sina dagar.


 

Mannen med masken - skriven av Doktor Anka



Det var en gång en kille som skulle cykla hem.  Han tyckte att det var någon som följde efter honom. Men när han tittade bak var det ingen. Plötsligt hörde han att det var någon som flåsade i hans nacke. Men det var ingen där. När han kom förbi det gamla huset så tyckte han att det stod någon med en mask och en motorsåg i huset. Men plötsligt försvann den som stod i huset och flåsandet i nacken slutade. När han kom förbi gatlampans ljus kom det flåsande ljudet tillbaka. Han hörde att någon sa: ”Din lillasyster, mamma och pappa kommer vara döda när du kommer hem.” När han kom hem så var hans mamma, pappa och lillasyster döda. Han såg mannen med masken och motorsågen stod utanför fönstret. Han fick panik och ringde till sin kompis. Då svarade mannen, som tidigare sagt att hans familj kommer vara döda när han kommer hem, i kompisens telefon. Han sa då: ”Det är bara du som lever i hela världen.” Då plötsligt kommer mannen in till killen och sa: ”Om du dödar mig så kommer alla människor tillbaka som är döda men om jag vinner så dör du också.”

Killen svarade ” okej” och de började strida mot varandra. Mannen med motorsågen högg av ena armen på killen. Killen tog då en kökskniv och kastade den och träffade mannen. Mannen föll ihop och dog. Då kom killens familj och kompis tillbaka och alla i världen kom också tillbaka levande.

 
 

 

Lita inte på någon - skriven av en anonym författare


 
Jag och mamma hälsade på pappa på kyrkogården. Han dog för 5 år sedan. Han var med i en hemsk bilolycka. Mamma träffade en ny ett tag men han försvann efter några dagar. Pappa dog den dagen han fyllde femtio. Plötsligt hörde jag ett ljud från buskarna. Psst! Kom hit! När jag vände ryggen till mamma fick jag en konstig känsla, något stack till i ryggen. Jag föll ner på marken. Jag vaknade upp på en äng. Det var fruktansvärt dimmigt och träden var gamla och ruttna. Tankarna snurrade runt i huvudet. Innan jag hann tänka klart såg jag någon gå mot mig. Jag satt fast. Jag försökte springa men benen var alldeles för tunga. Hjärtat bultade hårdare och hårdare. Personen kom närmare och närmare. Jag blundade och försökte pussla ihop allting. Nu var personen ungefär en meter ifrån mig. Jag såg nu vem det var. Hon plockade fram en kniv. Hon tog ett steg till mot mig. Mamma! Hon satte kniven mot min hals. ”Om du så mycket som nyser så är det slut”, viskade hon. Hon tryckte lite hårdare. ”Nu har du ett val. Antingen ligger du kvar här och jag trycker lite hårdare efter varje minut, tills du dör, eller så mördar jag dig direkt”. Innan jag hann svara högg hon till. När jag låg där insåg jag vad som hände med pappa egentligen. Det blev nu dimmigare efter varje sekund. Sedan var allt svart. Sedan hörde jag en röst: Lita inte på någon...
 

onsdag 16 december 2015

Barnhemmet - skriven av en anonym författare



Ida och hennes bror Tristan hade precis fått reda på att de hade en moster som inte var död. Hon hette Angy. De skulle äntligen flytta ifrån det där ruskiga gamla barnhemmet och de skulle äntligen få gå på en riktig skola.

- Jaaaaaa! Det är sommarlov, sa Tristan.
Första dagen skulle Simon sova över hos Ida. De skulle se film och äta chips. Men helt plötsligt sa Simon,

- Ska vi gå till spökhuset eller?
- Spökhuset? ,sa Tristan.
- Ja barnhemmet uppe vid Solbacken ,sa Simon.
- Ehhh måste vi? ,sa Tristan.
- Ähh kom igen nu ,sa Simon.
De svarade med ett, Okej!?!?!.
- Då så ska vi ge oss iväg eller? ,sa Simon.
- Visst ,sa Ida.

De gav sig iväg mot det gamla barnhemmet och de tog med sig vars en kaka och en ficklampa. Dörren var öppen. Simon gick in men Ida och Tristan stannade kvar. Efter tio minuter hörde de ett skrik. Det var Simon. De gick in långsamt. De hittade inte honom. De gick ner i källaren och tittade där men ingen var där. De tittade i alla sovrum men ingen vara där heller. Men Tristan hittade ett rum som en flicka hade bott i.

Helt plötsligt sa Ida,
- Men det här är mitt gamla rum.
Simon låg där inne på marken. Han hade näsblod och han hade antagligen svimmat. De tror att han hade blivit slagen eller något sådant. Ida kom precis på att hennes gamla och dumma barnhemsmamma hade dött där på barnhemmet. Det sägs att hon fortfarande spökar runt där. Hon vill ha ett offer. Helt plötsligt helt automatiskt skrev någon med blod ”Gå här ifrån innan något händer med er”

- Ahhhhhh! ,skrek Ida och Tristan.
De tog med Simon hem. De bestämde sig för att aldrig gå dit igen. De kom hem rädda till Angy tills de såg att hon höll på med något rött. När hon vände sig om såg de något de aldrig ville se………..


 

Det var en mörk vinterkväll - skriven av Alisha ​


Det var en mörk vinterkväll, snön la sig tyst på marken utanför fönstret. Jag satt i min säng och läste en bok.

-Kom Alisha, vi ska klä julgranen, mamma kallade på mig och jag sprang ut i vardagsrummet. Jag, mamma och pappa tog in julgranen och pyntade den med julgranskulor, glitter och en stjärna i toppen. Pappa fixade lite mer med granen medan mamma och jag började laga mat. Vid matbordet var det nästan helt tyst. Efter en stund började mamma prata.

-Jag tänkte att vi skulle gå till pulkabacken och ha lite snöbollskrig efter maten. Jag nickade och det gjorde pappa också. Efter maten gick vi till backen och hade snöbollskrig. Vi tog också med oss pulkan som pappa och jag hade köpt igår. Vi var på pulkabacken ett bra tag och det blev väldigt sent. Vi gick hem och utanför dörren stod det ett paket. Pappa låste upp dörren och bar in paketet. Jag gick och hämtade en sax och sen satte alla sig i soffan. Vi öppnade paketet och längst ner låg en liten, liten lapp. Mamma tog upp lappen och skulle precis börja läsa vad det stod när lappen började brinna. Pappa sprang och hämtade vatten för att släcka elden men när han kom tillbaka så hade den redan brunnit upp. Nästa morgon vaknade jag av att någon eller något knackade på mitt fönster. När jag rullade upp rullgardinen såg jag ingenting förutom ett par fotspår i snön. Jag gick upp snabbt och gjorde mig iordning. Mamma och pappa satt kvar vid frukostbordet när jag hade gått ifrån.

-Jag går ut, sa jag medan jag letade upp mössa och halsduk.

-Okej! ta det försiktigt på isen, sa mamma. Jag sprang ut till baksidan där jag hade sett fotspåren. När jag kom fram var fotspåren borta. Men hur kunde de bara försvinna, jag var helt säker på att jag hade sett dem precis utanför mitt fönster. Jag brydde mig inte mer på det, istället gick jag hem till Sash. Sascha (hennes riktiga namn) hade varit min bästis sen dagis och vi hade alltid jättekul tillsammans. När jag kom fram till Saschas hus, så var bilen där men ingen hemma.

-De är säkert ute och går, sa jag tyst för mig själv. Hon bodde nära Preem så jag gick inom där på vägen hem. Jag gick in och framför mig stod pappa med ryggen mot mig.

-Hej pappa, sa jag med en väldigt tyst röst för att jag var inte säker på om det var pappa. Han vände sig om långsamt, det tog några sekunder innan han stod och tittade på mig.

- Hej Alisha, vad gör du här? sa pappa med en väldigt underlig röst.

-Sash var inte hemma så jag gick hit och skulle handla något gott.

-Okej, men nu ska jag gå hem till mamma, sa hon och kramade om mig.

-Okej, hejdå, sa jag och gick till godishyllan. Jag tog två marabouchoklad och en cocacola. Framme vid kassan stod det en kvinna som tog jättelång tid på sig. Efter 10 minuter var det min tur. Jag la fram mina saker och betalade. På vägen hem kändes det som om någon förföljde mig med blicken och jag började bli rädd. Jag började jogga lite lätt och tillslut sprang jag. Nu kändes det som att någon sprang efter mig.