Det oväntade - skrivet av Marcus i 5 B

 

Jag stod på stranden i spelet, när mamma ropar att jag skall avsluta.

”Vänta lite!” sa jag. Efter 10 min blir mamma arg. ”Avsluta nu!” sa hon.

”Ok ok” sa jag och stängde och jag gick upp för trappan, för att äta. Medan jag åt kände jag mig varm och mamma sa åt mig att gå och vila.

Nästa dag gick jag till skolan. När jag kom dit var skolan borta.

Jag gick dit där skolan brukar stå. Helt plötsligt sjönk jag igenom marken och kom upp i en annan värld.

Det första jag kontrollerade var om jag hade täckning. Nej! Det hade jag inte. Tusan tänkte jag, då kan jag inte spela Candy Crush!

Då måste jag gå ut och upptäcka denna nya värld istället. SUCK! Världen jag kommit till är som en öken men samtidigt med lite växter.

Jag började gå mot solen som konstigt nog var nästan helt utbrunnen.

När solen gick ner började jag tänka på mamma och pappa.

Det sista vi gjorde var att bråka och nu skulle jag kanske aldrig få se dem igen.

Vi har lärt oss på NO:n att solen förr eller senare kommer att slockna.

Jag började tro att jag var långt in i framtiden. Men konstigt nog såg jag varken en människa eller något som en människa kan ha gjort. Jag hörde något slemmigt smaskande som inte lät som en människa. Jag följde ljudet och det lät som om det kom bakom några buskar. Där satt två män och åt. Jag gick fram till dem och frågade om de var ensamma. Helt plötsligt vände sig båda om samtidigt. De var blodiga i ansiktet och såg murkna ut. Framför sig hade de ett lik. Jag blev förskräckt och sprang.

Jag sprang upp på en kulle och då såg jag en stad som var ganska nära.

När jag kom dit fann jag en motorväg. Konstigt nog så stod alla bilar tomma och stilla. Det var som om alla människor hade flytt till fots från sina bilar. Det var som om det hade varit en zombie-invasion!

Jag började gå mot stadens centrum. Jag tog ingen bil för jag visste inte hur man körde. När jag var framme var det blod på många ställen av centrum. Jag hittade en kofot som såg använd ut, men inte till det man ska använda den till. Den var blodig och på de ställen som det inte var blod på var formade som två händer som har hållit fast i den.

Jag började gå mot det håll jag kom ifrån. Det kändes som om jag var iakttagen. Så jag lyfte kofoten och var beredd på att hugga till. Helt plötsligt kastades något över mig. Det eller den hade en kall hy med blodig mun och var faktiskt blodig på de flesta ställena. En zombie var det första som kom upp i huvudet. Jag kravlade mig ur och högg till zombien rejält med kofoten så den dog. Sen var jag mer uppmärksam än innan och höll kofoten uppe hela tiden.

Nu ser jag buskarna där jag anlände till denna värld. I sanden ser jag röda ögon som tittar på mig. Det börjar röra på sig. Fler zombies! Jag börjar springa i stället för att gå. Helt plötsligt var det zombies vart jag än tittade. De gick mot mig och började kräla och trycka ner mig.  Deras kalla händer slet i håret på mig! Jag ropade på hjälp men ingen hörde. Jag gjorde det igen men fick samma svar: Tystnad! Jag hörde en röst till slut men den var långt borta sen börja allting skaka och jag vaknade.

Det var mammas röst jag hörde och det var hon som skakade mig. Nu var jag klarvaken. Jag var på sjukhuset för att efter maten så fick jag väldigt hög feber, sa mamma. Du har sovit i tre dagar sa hon och log. Jag log tillbaka.

Det slog mig att öknen i feberdrömmen liknade stranden i spelet jag hade på datorn. Jag kommer aldrig spela det spelet igen tänkte jag.